att våga hoppas på nått fint,

är att skjuta sig i huvudet.

Givetvis skedde inget mirakel och jag har fortfarande feber och mår allmänt skit.  Viks gjorde minsann en hio idag men precis som förra gången så lyckades jag missa det, tradigt men sant.


Nu ska jag lyssna på hästpojken och sova

  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0